Sitter i min ensamhet och dricker vanilj te.

Funderar på livet och kommer som vanligt fram till.. ingenting. Dem senaste åren har verkligen tömt mig på den lilla glöden som alltid funnits i mig och som alltid fått mig att tro att det någon gång kommer att bli bättre.

häromdagen var första gången jag kände av att jag tydligen inte betyder något alls för en gymnasievän. Jag vet att det beror på detta, att jag inte velat träffa någon och inte har kommit på träffarna med klasstjejerna en enda gång sen vi tog studenten. Men hon visade verkligen detta på ett konstigt sätt.. det kändes som att få en fet jävla käftsmäll.. pinsamt!

Jag vet att mina vänner alltid stöttar mig och finns där för mig, men samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att jag inte är värd dem. Varför vill dem vara med mig? Vad tillför jag? Jag är inte tillräckligt bra för att ens kunna få kalla mig för deras vän.

Men nu är jag så himla rädd, jag vågar inte göra någon besviken längre. Jag har umgåtts mer med mina vänner dem senaste veckorna än jag har gjort på flera månader, och det känns bra

Vi har hunnit med promenader, matlagning,myskvällar, utflykter och en massa tid med min syster som förövrigt är min bästa vän också.

Mina bästa vänner är hennes bästa vänner och det är så himla bra.

 

Att umgås så mycket har fått mitt hetsande att lugna ner sig, det har bara hänt en gång på den tiden följt av fingrar i halsen, men annars har det gått mycket bättre. har väl inte ätit som jag borde men åtminstonne inte hets och spya. för det är fan inte kul.

 

Jag taggar påskafton. förfest hos bästa vän följt av utgång.

Ska supa mig redlöst full.