never good enough

För första gången på länge har jag gjort något som jag faktiskt är riktigt stolt över. Jag fick ett sommarjobb och jag utförde det riktigt ordentligt bra. För mig som är socialt handikappad så lyckades jag faktiskt otroligt bra för att vara jag.

När mamma kom förbi så sa min chef till henne..

"sträck på dig, vilken fantastisk dotter du har, var har hon varit i alla år"

 

Jag tycker att det är väldigt svårt att ge mig själv beröm och det handlar ju bara om ett sommarjobb.

 

Men när jag för en gång skull faktiskt vill ha uppmärksamhet (som jag aldrig annars vill ha) så lyckas min syster med något som är ännu bättre samma helg och som vanligt trycker jag ner mig själv igen..

detta är jättestort för mig men kanske ännu större för min syster.. hon lyckades nämligen ta sig in på läkarlinjen i ett annat land och har pluggat sönder sig själv för att komma in eftersom betyget inte helt räckte för en plats i Sverige

 

Så vad fan har jag att vara stolt över... att jag har lyckats få ett sommarjobb medans syrran ska bli läkare.

För att pappa är läkare och mamma barnmorska.

Jag kommer aldrig vara tillräckligt bra.

 

För att jag gärna hade blivit läkare om jag hade kommit in och betygen hade räckt. Yrket är ju verkligen intressant tycker jag.

Jag är så otroligt jävla patetisk att det inte är sant.

 

Åhh  Godmorgon förresten.. nu ska jag ut på promenad!

 

Grattis till jobbet, vilken prestation och vilket fint beröm du fick!

Jag känner igen mig i ditt inlägg, min pappa är läkare, min mamma är psykolog och min syrra är bäst på allt. Och jag är... jag är inte ens duktig på mitt sommarjobb! Jag är liksom... ett litet blaha i familjen. Är du säker på att jag inte är bortbyting, ungefär...