men morgonen började på precis samma sätt som den alltid gör. Jag tog min tvåhjulade kompis och cyklade in till Köpingsvik. Klockan var inte alls mycket och ändå var det otroligt varmt ute. Solen brände och jag var helt ensam på stranden..Istället för att titta ner i marken och tänka på helt idiotiska saker så lyckades jag faktiskt förmå mig själv till att uppskatta promenaden längs stranden innan jag tog cykeln tillbaka igen.

 

 

Det var på jobbet som det lustiga hände.

Jag har kommit nära två helt fantastiska tjejer på jobbet som är störtsköna.

Men vad inser vi allihop? Jo jag inser att en av tjejernas blogg läser jag.

I vilket syfte? liknande min såklart. Men guud liksom, vad är oddsen. Vi pratar igenom det och jag erkände att även jag hade en blogg. Får sedan reda på att den andra tjejen är precis likadan i tänket hon också.

 

Allvarligt.. hur kommer det sig att alla vi tre hamnade på samma plats i sommar. Att vi redan luskat ut vad våra djupasten tankar är. Att vi hela gårkvällen satt och diskuterade tankar som bara vi förstår.

Jag är fortfarande chockad, japp!

 

På ett sätt är det skönt att jag vet att dem förstår exakt hela mig. Men jag kan inte hjälpa att bli så ledsen av att veta att dem inte heller mår bra. Att veta att dem som jag, snart snörar på sig skorna och tvångsmotionerar, att dem strålar på jobbet men att insidan är mörk, att dem tar sig igenom ytterligare en dag med ångest och oro.

 

 

Klockan är inte mycket, men idag kommer en kompis ner och stannar i två dagar. Har saknat henne så mycket och det ska bli jättekul att träffa henne igen. Ska hämta henne redan klockan 10 i stan så om jag vill hinna ut en sväng nu på morgonen så får jag sätta fart nu