..det skulle vara jag. Varför jag? Det har alltid hängt efter mig och de senaste åren skulle det utveklas till något som jag inte ens kan ta mig igenom. Något som får mig att ständigt trycka ner mig och känna att jag inte duger till något alls. någon som alla blir besvikna på.

 

Häromdagen kämpade jag återigen med tårarna. Jag gjorde småfel på jobbet HELA dagen som gjorde att jag kände mig så sjukt hopplös att jag glömde saker som jag vet att jag redan lärt mig. såna småfel kan få mig att vilja dränka mig i närmsta kaj,(som faktiskt råkar finnas precis utanför) dem kanske tycker att jag är helt värdelös ju?

Tårarna kom direkt när jag stämplat ut. Fick skynda mig iväg till cykeln innan någon skulle se och när jag kom hem satt jag ensam på verandan och grät helt hejdlöst i någon timma.

Fick bli promenerande till hästarna som finns ganska nära.

varför skulle detta bli så stort att jag fick sälja min häst. varför kunde jag inte ta hand om henne? varför varför varför???  tårarna rann bara ännu mer och då bestämde jag mig för att det var säkrast för mig själv att åka hem till hemstaden ett par dagar eftersom jag ändå var ledig två dagar i rad så fick jag ytterligare en dag och jobbar sedan hela nästa vecka.

Det är inte så att jag inte gillar mitt jobb, för det gör jag. Jag är superglad för att jag kan jobba där hela sommaren. Arbetsgivarna är otroligt härliga och jobbarkompisarna är så himla bra. Jag trivs verkligen.

Det är bara mig jag inte kan stå ut med

 

Varför kan jag inte få se ut som jag gjorde här.

vet ni varför jag inte har någon bild på när jag var som smalast? Jo för då var jag som tjockast i mina ögon. Tragiskt ju