När orden inte räcker till

Jag försöker verkligen att le och att stråla ut glädje, och nu går alla på det igen. Alla tror att jag mår så bra, och att jag har en massa framtidsplaner, läsa vidare, jobba, resa.

Fan!! jag ser inte något av det.

 

Min framtid finns inte ovan jord

 

Jag orkar inte länge till

 

Jag har försökt så många gånger, försökt att ta ett litet kliv, men något i huvudet är alltid så snabb på att trycka undan tanken och förklara för mig att jag inte kan göra det. oavsett vad. Vem vill ha mig, varför skulle jag lyckas, hur kan jag ens tro att jag skulle kunna lyckas. Förstår du inte hur värdelös du är. Du kan aldrig göra något rätt. Du är ful, äcklig, patetisk, värdelös och så jävla fucking FET!

 

Gör något åt det du kan kontrollera då? blir smal. Ne för det klarar du fan inte heller av.

Jag har inte gjort mig förtjänt av någonting.

Jag hoppas inte ens längre.

Det största problemet med mig själv har suttit i mig sen dagis. Rädslan för att göra fel. rädslan för att inte vara omtyckt.Rädslan för att uttrycka mig och visa mina känslor, Rädslan för att prata, Rädslan som gjort mig stum. Utefter det problemet har jag spelat en massa roller, men aldrig har det kännts bättre.

Varför skulle det börja göra det nu?

 

Jag är rädd för att det är något som aldrig kommer att försvinna och jag vill inte leva med det.

Händer det inte något snart så spelar jag på mina sista noter nu

Usch, jag känner igen mig så väl. Och egentligen ska jag nog inte säga något, för jag tänker precis sådär själv alldeles för ofta. Men försök lite till, snälla? Vändningen brukar ju komma när man minnst väntar den.

Ta hand om dig <3

"Om man aldrig tänker negativa tankar så är det omöjligt att må dålligt" citat från en av mina bästa vänner. Men det stämmer faktistk. försök att hitta en sak per dag med dig som är bra, försök att inte fokucera på det negativa, ta av dig dom glasögonen lixom. Hoppas du börjar må bättre! Alla förtjänar att vara glada och lyckliga i sitt liv.